måndag 1 februari 2010

Hur skall de ha det?

Jag såg en uppsats av filosofen Nick Bostrom, där han diskuterar önskvärdheten av att utveckla s.k. posthumana förmågor, t.ex. mycket längre livslängd eller bättre kognitiva förmågor än folk kan uppnå med de resurser som står till buds idag(1). Han diskuterar vilka attityder folk faktiskt har i dessa frågor och tar bl.a. upp en amerikansk undersökning från 2005, där 1000 personer tillfrågats om önskvärd livslängd och bekymmer över åldrandet(2). En sak Bostrom finner anmärkningsvärd är att bara 27 procent angav en ålder på 100 år eller högre som svar på fråga 1 i undersökningen, om hur länge de skulle vilja leva om de kunde välja, ”[b]ased on your own expectations of what old age is like”, samtidigt som 64 procent svarade på fråga 5 att det skulle vara värt att de var noga vad de åt, rörde på sig regelbundet, inte rökte, inte drack alkohol och undvek stress, om det skulle medföra att de blev minst 100 år. Det låter som om många inte vill bli 100, samtidigt som de tycker det vore värt att underkasta sig uppoffringar för att bli det. Han undrar om det kan bero på att det i det senare fallet framställs mer som ett verkligt val snarare än ett abstrakt tankeexperiment, och att det då kan vara mer upplysande när det gäller folks genuina värderingar.

Det kan ligga något i detta. Å andra sidan är väl en tydlig svaghet i formuleringen av fråga 5 att det inte sägs något om vad alternativet till att bli minst 100 skulle vara, om man struntade i att följa det anvisade livsstilsreglementet. Skulle det vara att få en ”normal” förväntad livslängd på kanske 80 år, med betydande risk för tidigare död? Om folk uppfattar det så, är det inget speciellt konstigt att många hellre åtar sig livsstilsrestriktionerna för att bli 100, samtidigt som de skulle ange en ålder något under 100 om de kunde välja en exakt livslängd. Bara 45 procent angav en ålder under 90 på fråga 1. Dessutom antas kanske att ett reglemente som per hypotes garanterar att man blir 100 också troligen medför att man är i bättre skick kring 100 än de flesta personer som faktiskt befinner sig där. Det är t.ex. svårt att tänka sig hur ett sådant, i sig tämligen orealistiskt, reglemente skulle fungera om det inte skyddade mot hjärtinfarkt, cancer, demens etc. till nära 100 års ålder.

För övrigt är väl inte det där reglementet, som det beskrivs, så väldigt uppoffrande. Jag röker inte, dricker inte alkohol, rör mig troligen mer än genomsnittet för min ålder och får oftast sova på morgnarna. (Det finns andra saker i mitt sätt att leva som jag misstänker att betydligt färre än 64 procent, kanske inte ens 27 procent, skulle vara villiga att ta på sig för att bli 100.) Nu tror jag inte att det leder till att jag blir 100; poängen var bara att föreskrifterna som sådana generellt inte är direkt exceptionella. Att man skulle lyckas undvika stress är väl i och för sig orealistiskt, men om man verkligen kunde det, skulle det väl av många betraktas som något positivt, snarare än en uppoffring. Om man framgångsrikt följer reglementet innebär det ju också att man inte blir stressad av de andra komponenterna. Hur som helt är väl detta ännu ett talande exempel på att man skall vara försiktig med att dra slutsatser ur olika enkätresultat om man inte sett exakt hur frågorna formulerats.

(1) Why I Want to be a Posthuman When I Grow Up, http://www.nickbostrom.com/posthuman.pdf

(2) Most Wish for a Long Life – Despite Broad Aging Concerns, ABC News 2005, http://abcnews.go.com/images/Politics/995a1Longevity.pdf

2 kommentarer:

svenske floyd sa...

Bostrom! Vilket förpliktande namn! Vad säger han om det andra temat du nämner, kognitiva förmågor?

Karl sa...

Ja, ett förpliktande namn för en filosof. Han är svenskfödd som Boström. Han har gjort sig känd som allmän förespråkare för det att vi skall söka utveckla medel att uppnå olika "posthumana" förmågor, både ökad livslängd med bibehållen hälsa och intellektuella och emotionella förmågor.