Gamla trygga faror

Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius skriver i boken Om människans moraliska villkor från 1972 om risktagande. Han förespråkar i en uppsats, ”Nyttomoralens anspråk och problem”, en variant av utilitarism (”nyttomoral”), alltså den moralfilosofiska idén att man alltid bör välja någon av de alternativa handlingar som har bäst verkningar när det gäller människors (och övriga djurs) välfärd, hur nu det närmare skall förstås. Hedenius förespråkar en variant där de sannolika verkningarna av handlande är relevanta, inte de faktiska verkningarna. Skälet han anför är att det är omöjligt att förutse de faktiska verkningarna, så att man på det sättet aldrig kan vara säker på vad som bör göras. Jag vet inte om det är någon bra lösning. Att inom rimlig tid bedöma de sannolika verkningarna av alla alternativ kan också vara ogörligt, som t.ex. filosofen Fred Feldman påpekat.

Men Hedenius har några mer specifika regler för hur risker skall bedömas, bl.a. en sorts försiktighetsprincip. Även om det har ”uppenbara omedelbara fördelar” att riskera ”en katastrof eller en mycket stor värdeförlust” får man inte göra det, om inte sannolikheten för riskens inträde är ”ytterst liten”. Han säger att denna princip ”naturligtvis” skulle innebära förbud mot ”förorening av luft och vatten … trafikeländet, cigarretter och åtskilligt annat som i dag tillåts” och ”största försiktighet med … nya läkemedel”. Uppsatsen handlar nu inte om vad som borde vara förbjudet enligt lagen, utan om vad som är moraliskt riktigt. Hedenius ansåg också att det kunde vara tillåtet att vara mer risktagande när det bara är ens egen välfärd som står på spel.

Hedenius formuleringar är ganska oprecisa. En tolkning av hans försiktighetsprincip är att man inte får riskera t.ex. svåra lidanden för att åstadkomma förbättringar av tillstånd som redan är ganska bra. På andra ställen i uppsatsen säger Hedenius också att positiva värden inte får köpas till priset av vissa negativa värden. En annan idé kunde vara att status quo får ett slags prioritet: man får inte riskera en katastrof ens för något som med stor sannolikhet skulle göra slut på ett faktiskt missförhållande lika allvarligt som den potentiella katastrofen. En sådan idé verkar svår att få ihop med någon utilitarism av det slag Hedenius företräder. Men ibland kan det verka som om folk tillmäter etablerade risker mindre vikt än nya av samma storlek. Om man skall bedöma förekomsten av ett sådant fenomen får man ju inte förväxla det med att folk tenderar att överskatta storleken av nya risker, som kanske får en massa medieuppmärksamhet.

I DN-artikeln jag refererade till förra veckan nämner ett par forskare radon som exempel. Vi skulle aldrig vilja ha någon apparat i hemmet, som strålar som radon gör i vissa bostäder, säger Sven Ove Hansson från KTH. Är det ett exempel på att de etablerade riskerna tillmäts lägre prioritet i sig? Kanske. Man kunde också koppla det till den moralfilosofiska idén att (riskerande av) skada genom aktivt handlande (att skaffa en farlig apparat) är värre än (riskerande av) skada genom underlåtelse (att underlåta radonsanering). Men om vi nyligen skaffat oss en apparat som fick veta strålade som ett radonhus, skulle vi kanske vara mer beredda att aktivt göra oss av med den än att utanföra sanering om vi flyttat in i ett hus som vi sedan fick veta hade höga radonhalter. Olika yttre faktorer kan spela in även här, om man försöker göra exemplet realistiskt. Kostnaderna för att avstå från en ny hushållsapparat, tills den utformats så att den blir mindre strålande, kanske t.ex. skulle vara lägre än kostnaderna för att sanera ett radonhus.