Ljuva ungdom

En sak som tycks ha varit bättre förr, i alla fall sett några decennier tillbaka, är välbefinnandet bland unga i Sverige. I senaste Folkhälsorapporten, som presenterades för några veckor sedan, framgick att andelen 16–24-åringar som rapporterar besvär med oro och ängslan ökat från 9/4 procent bland kvinnor/män 1988/89 till 30/14 procent 2005. I viss mån kan det kanske bero på ökad benägenhet att rapportera den typen av problem, men även andelen vårdade för psykiska problem, speciellt depressioner och ångestsyndrom, och självmordsförsök i åldersgruppen har ökat påtagligt under perioden. De ovannämnda ohälsofaktorerna är alla vanligare bland kvinnor, och skillnaderna verkar vara större i denna åldersgrupp än bland äldre och yngre, samtidigt som män oftare missbrukar alkohol och narkotika eller begår självmord. Socialstyrelsen diskuterar flera faktorer som kan förklara ökningen, men de framhåller ökade svårigheter för unga att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det är säkert en viktig förklaring. De självrapporterade besvären har visserligen inte bara ökat bland unga arbetslösa, men de som arbetar kan, i större utsträckning än förr, oroa sig över att inte få behålla arbetet, och de som studerar kan känna sig tvingade att göra det för att alls ha en chans att få arbete, samtidigt som de ändå inte kan vara säkra på att få det inom rimlig tid. Ökningen av psykisk ohälsa verkar också vara specifik för unga. Andelen vårdade för psykiska problem eller självmordsförsök har inte ökat bland äldre vuxna. Bland barn går det att se en viss ökning av självrapporterad brist på trivsel, nedstämdhet och nervositet bland niondeklassare, men bland femteklassare tycks dessa faktorer snarare ha minskat. I nionde klass börjar kanske våndan för framtiden sätta in. Dålig skolmat och daghem, som jag sett diskuteras, kan knappast förklara ett så specifikt åldersmönster. Vid 20 års ålder har folk också i regel slutat äta i skolmatsalar. Det finns ett samband mellan fysisk inaktivitet och psykisk ohälsa, men den fysiska aktiviteten bland unga verkar ha ökat. Siffrorna rapporten bygger på har också ett par år på nacken. Jag skulle inte tro att de senaste årens utveckling har förbättrat välbefinnandet.

Det medicineras också ganska ordentligt redan i unga år, men här går det inte att följa utvecklingen över lång tid. Det finns även här en könsklyfta bland unga: ca 40 procent av männen och 60 procent av kvinnorna i 20–30-årsåldern tog ut läkemedel (bortsett från p-piller) på recept under 2007. Under barndomsåren föreligger inga tydliga könsskillnader, och med stigande ålder jämnas de ut: vid 80 års ålder är det bara några få procent, oavsett kön, som inte tagit ut läkemedel. Beror skillnaderna i unga år på skillnader i psykisk ohälsa? Antidepressiva och lugnande medel är visserligen vanligare bland kvinnor, men de är relativt ovanliga före 30-årsåldern. Antibiotika spelar större roll för klyftan: de togs ut av ca 15 procent av männen men uppåt 30 procent av kvinnorna i 20–30-årsåldern. Mönstret för läkemedelsanvändningen som helhet går igen här: bland barn finns inga större skillnader, och bland äldre jämnas de gradvis ut. Det kanske är så att läkemedelsanvändningen, eller orsakerna till denna, förklarar könsskillnaderna i välbefinnande i större utsträckning än dessa förklarar skillnaderna i läkemedelsanvändning.