För mycket folk

Vilken befolkningsstorlek som är önskvärt har varit ett livligt omdebatterat ämne inom västerländsk filosofi sedan Derek Parfit kom med sin bok Reasons and persons 1984. Han diskuterar vad han kallar ”the repugnant conclusion” (hädanefter förkortat TRC). Anta att befolkningen i världen ökar kraftigt så att det blir allt mindre resurser över för var och en och alla till slut har det ytterst knapert, men ändå inte så illa att deras liv inte är värda att leva. TRC innebär att det skulle vara en bättre värld än en värld där befolkningsökningen bromsats och det finns relativt få människor som har det mycket gott ställt, så att summan av välfärd är lägre. Vissa vanliga tolkningar av den s.k. utilitarismen, en av de mest omdiskuterade moralteorierna, som säger att varje individ bidrar med välfärden under sitt liv till den totala summan av välfärd och att välfärden bara har en dimension, t.ex. graden av psykologiskt välbefinnande, leder till TRC. Det är helt oacceptabelt, tycker många. Men det har visat sig problematiskt att formulera någon princip för vägning av kvantitet mot kvalitet som undviker TRC utan att leda till andra oacceptabla slutsatser.

När överbefolkningfrågor debatteras på ett mer konkret plan är det ofta inte filosofer som pratar. Men för några veckor sedan införde filosofen Thomas Anderberg en essä i DN, ”De rika måste föda färre barn”. Det är kanske framför allt folk i den rika världen, som lever på ett sätt som belastar världens resurser hårt, som borde tänka på att inte skaffa alltför många barn, och politiker, både till höger och vänster, blundar för detta.

Nu i veckan har Rigmor Allbäck kommenterat artikeln, ”Det krävs familjeplanering och fri abort”. Hon skriver att även överbefolkningen i u-länderna tär på resurserna, och exemplifierar med Uganda, där befolkningen sexdubblats sedan 1950 och menar att det behövs satsningar på de saker som uttrycks i rubriken. Den ökande u-landsbefolkningen vill nog också ha möjlighet att öka sin konsumtion i framtiden.

Allbäck tar också upp ”pronatalistisk” politik, syftande till befolkningsökning, som förts i Chile och Rumänien under Pinochet (1973–90) och Ceauşescu (1965–89). I Chile har befolkningen också ökat från 7 till 16,6 miljoner sedan 1970, skriver hon, och där gick politiken ut på att underlåta att satsa på olika medel för familjeplanering. I Rumänien, som hon bara nämner helt kort, tog man, enligt vad som uppges i Country Studies från amerikanska Library of Congress, till metoder som straffskatter på upp till en femtedel av inkomsterna för barnlösa 25-åringar av båda könen och efterhand månatliga tvångsundersökningar av alla kvinnor i fertil ålder, för att upptäckta graviditet och hindra dem från att göra abort. Allt detta ledde emellertid inte till någon dramatisk befolkningsökning eller några speciellt höga födelsetal i Rumänien. Befolkningen levde under eländiga förhållanden, samtidigt som Rumänien ändå hunnit utvecklas till ett industriland med relativt låga födelsetal, där folk inte såg sig tvingade att skaffa många barn för sin trygghets skull. Det är en bidragande orsak till höga födelsetal i u-länder som Allbäck inte nämner.

Inte ens Anderberg tar upp de filosofiska aspekterna på överbefolkning, fast det kan tyckas ligga nära till hands. Anledningen är nog att det skulle göra det hela för komplext för en DN-kolumn. De praktiska konsekvenserna av de filosofiska resonemangen är också svåra att bedöma. Det är lätt att tro att den som accepterar TRC borde motsätta sig olika åtgärder för att stävja befolkningsökningen. Det var kanske det åhöraren under Singers föreläsning jag skrev om 30 maj hade i tankarna. ”Varför sitter vi här, i stället för att reproducera oss?” Singer har försökt utarbeta tolkningar av utilitarismen som inte leder till TRC. Men även om man accepterar TRC behöver man inte nödvändigtvis hävda att det är önskvärt att alla skaffar så många barn de bara kan, eller ens att ingenting bör göras på politisk nivå för att minska födelsetalen. Det kanske skulle leda till påskyndat utdöende eller till förhållanden med övervägande negativt värde.